Viskningar och rop

- Hur folk reagerar första gången de hör oss? Alan Sparhawk, gitarrist och sångare i Low, gör en kort paus för att tänka efter.
- Typ, wow, det här är långsamt. Alla som hör oss förstår nog att de måste lyssna ganska noga för att klura ut om de gillar det eller inte. De som inte gillar det brukar tycka att det är för långsamt och tråkigt. Men det är okej.

Dan Andersson, Groove. April 2001
Click here for the machine translated article.

Det regnar över Bloomington Fest 2000.

Det är den 14 september och klockan är halv åtta på kvällen den första dagen av en liten lokal musikfestival i studentstaden Bloomington, Indiana. Kvällens första band är redo att gå på scenen och huvudattraktionen, Low, har inte dykt upp än.

Arrangörerna trampar fram och tillbaka i vattenpölarna utanför Rhinos All Ages.

Slutligen kommer bandet. De spelade i Milwaukee kvällen innan, kom iväg därifrån lite för sent och fastnade i trafiken kring Chicago.

Alan Sparhawk går obemärkt in på Rhinos och ser sig omkring. Han har rött hår, fräknar ända ut på armarna och bär en bebis i en sele på magen. Det är första gången som Low är ute på turné sedan Hollis Mae föddes, Alans och sångerskan tillika trummisen Mimi Parkers dotter. Strax före elva intar Low scenen med en viskning.

- Ni måste dämpa här, säger Alan från scenen. Ni måste släcka alla lampor.

---

- Det här måste vara det bästa som finns, säger Alan!

Klockan är närmare två på natten och medlemmarna i Low sitter samlade runt köksbordet hemma hos Chris Swanson, en av festivalens arrangörer. Alan och resten av bandet tar igen sig efter spelningen med mjölk och chokladmunkar.

- Ät inte mer nu, säger Mimi. Då kan du inte sova i natt. Alan och Mimi har varit ett par sen high school. De växte upp tillsammans i Clearbrook, ett litet farmarsamhälle i nordvästra Minnesota.

- Mim och jag har känt varandra sedan vi var nio år gamla, berättar Alan. Vi började dejta när vi var tonåringar.

- Al och jag har varit gifta i snart tio eller tolv år, skjuter Mimi in.

- Jag spelade lite gitarr och var alltid med i nåt band, fortsätter Alan. Sen var jag tvungen att sluta i ett band som jag hade spelat med en lång tid. Då bestämde jag mig för att om jag skulle fortsätta göra musik, så skulle jag göra det tillsammans med Mim. Det var så det började.

Alla bitar föll på plats så gott som omgående. Mimis Moe Tucker-naiva trumspel och de minimalistiska låtarna som berövats allt överflödigt, i såväl arrangemang som melodier, fanns redan där.

- Jag vet inte var det kommer ifrån, säger Alan. Det är bara så vi gör det. Det är inte så mycket att allt ska vara perfekt. Det är mer att NU ska jag spela det här och sen slutar jag.

- Vi pratar inte så mycket om det, säger basisten Zak Sally med dovt skorrande röst. Men det kommer alltid ett tillfälle när vi skalar bort det ena och det andra tills alla känner sig bekväma med vad som finns kvar. Och sen har vi en låt. Det kanske allra viktigaste för Low, det närmast gudomligt fulländade harmoniska samspelet mellan Mimis och Alans röster, fanns också med redan från första början. Tillsammans har de sjungit, ibland viskat, sig igenom hittills fyra studioskivor, ett livealbum och en julskiva.

Bandets femte studioskiva, Things We Lost in the Fire, kom i februari i år.

- Det är något som bara tilltagit i och med att vi blivit mer bekväma med det och experimenterat och lärt oss vad man kan åstadkomma med harmonier, förklarar Alan och tar den sista munken.

- Vi insåg att våra röster var ett mer unikt instrument än en gitarr, säger Mimi. Jag vet inte om vi ens tänker på det när vi skriver låtar. Det har bara blivit normalt för oss med harmonier. De kommer bara. Det vore underligare om vi inte hade dom.

---

- Det är nog bäst att jag tar av mig den här fascistmössan, skorrar Zak och tar av sig en gammal militärmössa han hittat i bandets minibuss.

- Ja, säger Alan med ett leende. Den kan nog misstolkas. Zak mumlar något medan alla ställer upp sig för att fotograferas. Det är lunchtid följande dag, solen skiner och alla är utvilade och på gott humör.

Medan de andra försöker bestämma vart de vill åka för att äta, börjar Alan och Zak prata om en låt från bandets julskiva. Låten, Just Like Christmas, är enligt Alan baserad på verkliga händelser från när Low turnerade i Skandinavien första gången.

- Vi hade spelat i Stockholm och var på väg till nästa spelning i Norge, berättar Alan. Det snöade, så Mim sa att det var precis som på julafton. Det är inte alls som julafton, sa jag. Men när vi kom till Oslo hade det slutat snöa och vi körde vilse.

- Sluta inte nu, säger Zak. Lägg alla korten på bordet.

- Vi körde vilse och sängarna var så små, fortsätter Alan. Det var precis som julafton, du vet. Vi kände oss så unga.